centralperk

Idag har jag varit på idrottsmedicin och svaren jag fått där har väl inte varit något att fira. Så jag har inte firat, nej. Däremot har jag jobbat, och det gick bättre. Kaffe har fått en betydande del i mitt liv.

Så idag har jag mest tvekat och varit ledsen och funderat. Och så saknade jag Lukas medans. Och då började jag tänka på hur mycket jag behöver den personen. Han är en av dom jag utan tvekan kan säga att jag skulle bryta ihop och INTE komma igen utan. Jag skulle bryta ihop och inte komma igen. Förra hösten var en väldigt väldigt konstig tid i mitt liv, gamla minnen slog mig i ryggen och hann ikapp mig otroligt snabbt och kraftfullt. Jag snubblade och faceplantade och mitt liv var helt upp och ner och bak och fram ett bra tag. Jag bröt ihop, och jag hade inte kommit igen om inte Lukas hade stått bakom mig. När jag grät kramade han mig, när jag var arg fick han mig att skratta, när jag inte visste vart jag skulle ta vägen fick jag gömma mig hos honom. Vissa tyckte att jag flydde ifrån mina problem, eftersom jag gav upp allting och stannade hos honom. Men det var där jag bearbetade dom problemen. Och utan att säga speciellt mycket hjälpte han mig mer än någon annan gjorde. Han gav mig tryggheten och säkerheten, och möjligheten att kunna skratta när allt annat var käpprätt åt helvette. Min bästa bästa vän. Och sen blev det kärlek och ja, alla vet ju hur det gick. Och jag var otroligt rädd i början, när han sa att han var kär i mig, att våran vänskap och passion skulle övergå till ett tråkigt vanligt förhållande, bara för att vi blev "ihop". Nästan ett år senare lovar jag att jag aldrig har haft det så bra, jag har aldrig skrattat så mycket, jag har aldrig varit så kär och jag har aldrig mått bättre. Och tråkigt är ju det sista vårat förhållande är. Det är KUUUNG att vara tillsammans med sin bästiz.


/e